Jag och ungen har kvalitetsdagar utan dess like med jämna mellanrum. (Wii spelar vi minst en gång om dagen så med kvalitetsdagar menar jag något mer avancerat innehåll). Nu sist var vi på Lejonkungen i 3D. Ganska stort av mig som är totalt allergisk mot tecknad film. Xander älskade den.

Pappa och barn.

Usch, jag råkade slå på SVT2, en kanal som jag aldrig ens bläddrar förbi egentligen. Och så visar de Barn med cancer och jag går omedelbart mitt itu.
Själva är vi (jag och Xander) alldeles precis hemkomna från det (förhoppningsvis) sista läkarbesöket angående den där jävla knölen som han har haft i halsen sedan 2008. Idag tog vi det sista av fyra blodprover och visar det här ingenting konstigt så är vi färdigutredda. Allt pekar på en kronisk infektion i ena halsmandeln vilket gör att en lymfkörtel är i ständig reaktion. Den är stooor, och rörlig och har varit ett orosmoment under lång tid. De värsta tänkbara sjukdomar är äntligen uteslutna och jag känner mig otroligt ödmjukt lättad.

Intensivt.

Hektisk intensiv helg går mot sitt slut. Jag skiter i vilket faktiskt, jag har semester. Jobbade en del i helgen dock, men när det är för HornsUp Agency är det knappt märkbart att det är jobb det rör sig om. Snarare så-in-i-helvetes-roligt och jag blir mer bortskämd än vad jag är värd kan jag tycka stundtals. Har träffat grabbarna i MarysCreek samt fotat The Neverdies. Däremellan har jag fått mat till en förbannelse och bättre har jag egentligen inte kunnat ha det. Det är trots det skönt att vara hemma, i min soffa, med min laptop brännandes mot låren - med ungen i tryggt förvar i sitt rum. Han har inlett ett sex veckor långt sommarlov och tjatar redan om att få börja skolan igen, skönt när det är på det hållet. Han gjorde för övrigt Grönan i helgen och vann en såndär mysig chokladig storvinst.

Jag har fått ett barn som GILLAR att gå. Det känns lite udda faktiskt, men himla bra. Igår promenerade vi ses kilometer ihop och han pratade konstant. Det är mycket som försiggår i det där sjuåriga huvudet. Många kloka tankar, en del oro och mycket empati och kärlek. Sommaren är klart min nya favoritårstid, då får vi så mycket tid tillsammans - skolan där jag jobbar och skolan där Xander går slås ihop, så de tre veckor som han ska ha fritids under sommaren, är vi på samma ställe. Han bryr sig inte om det förstås, men jag känner ändå att det är någon form av kvalitet över tiden - att kunna jobba och ändå finnas i närheten för honom.

Idag är vi totalt instängda. Vädret som alla har pipit om har nått oss. Det spöregnar och det hör inte direkt till vanligheterna att det håller i sig i och med att vi bor precis vid kusten. Det brukar dra förbi. Idag ska det enligt väderplanen regna hela dagen. Och vi får finbesök av min bästa Tessi med familj. Den börjar bli stor nu...

Hektiska och varma dagar.

Det har varit intensiva dagar då Xander fyllde sju för en vecka sedan, tätt följt av det obligatoriska barnkalaset. Allt genomleds med repeterande avskyvärd smärta i njurtrakten och en vecka på voltaren blandat med lite annan skit (alvedon med andra ord). Plötsligt avtog allt och jag har energiskt blommat upp igen, jobbat en del och igår var det skolavslutning. Dels för min egen unge som var lyrisk, dels för alla ungar som jag jobbar med. Det var en superfin dag, strålande sol och nästan 30 grader varmt. Efter avslutningen fick ungen fira vidare med sin pappa och jag trallade iväg på champagnelunch med mina kollegor. En helt fantastisk dag. Nu kan man räkna ner antalet veckor fram till semestern i ental: stycken fyra. Jag har fritidstjänst fram tills dess, och jobbet på fritids är ju bara hur skönt som helst - om vädret håller i sig framförallt.

Japp, idag är det barnkalas.

Att fylla sju år...

...och ändå lugna mamman med att "jag kommer alltid att vara din bebis". Att fylla sju år och vara så exalterad så man inte kan sova kvällen (natten) innan. Att få de spel som man önskade sig så ivrigt och sedan vara helt uppslukad.
Det är min unge det.

Skitiga unge! Pappan led lite brist på fantasi till Xanders glädje.

 

 

För sju år sedan...

Var vi inlagda på förlossningen med värkar i vecka 35. Några timmar senare fick man skära upp buken på mig och plocka ut en underbar liten människa. Inför hans födelsedag idag hade jag förstås tänkt slå på stort och baka utav bara helvete. Sen kom en njursten i vägen och jag kan inte låta bli att lida av samvetskval trots att min unge varken äter bullar, kakor eller tårta. Men det känns inte okej att köpa kakor till hans sjuårsdag. Ska med ömmande vänstersida pyssla ihop hans tårta i alla fall. Förra året gjorde jag en med Lego Star Wars som man kan se >>här<< om man vill. Jag måste ju göra en snyggare i år. För vems skull vet jag inte, förmodligen min egen.

Nu är vi friska! (Känns det som...)

Vi närmar oss...

...Xanders sjunde år. Hej och hå vad det går. Igår kom han hem från skolan med matteboken i högsta hugg - han hade räknat färdigt och fick ta med boken hem som minne. Stoltheten gror fint i kroppen på mig. Idag vabbar jag och tänker passa på att kolla upp möjligheter för hans rum. Han är ingen liten kille längre och större delen av inredningen i hans rum känns tjatigt och framförallt - barnsligt.

Xanderkoden.

Sedan Xander knäckte den omtalade läskoden sprutar det ord på alla håll. Allt läses, mycket skrivs. Han springer runt med sin egna lilla whiteboardtavla i miniformat som jag köpte till oss när han skulle öva på bokstäver. Idag skriver han små meningar till mig, mer eller mindre betydelsefulla. Och avslutar med punkt. Känslan i mitt hjärta är svår att beskriva, men den innefattar helt klart stolthet.

Bildkuriosa: Xander håller pennan precis som jag;
"helt fel", enligt bättre vetande.
Men jag har uppenbarligen överlevt hittills.

D
et var generositet i påskägget från jobbet.
Jag är ju ultranöjd med min N8, men det kanske är dags att tänka om och försöka sig på en sån här grej då. Jag är glad i alla fall, känns uppskattat på en hel massa sätt.
Och fy fan vad vi ska slappa här idag. Ultramysdag. Xander ligger invirad i en fleecefilt med ena laptopen i knät och jag sitter uppkrupen i fåtöljen med den andra datorn.

Pre-påsk.

Xander började klaga på en intensiv huvudvärk tidigare idag. Lite läskigt då han aldrig verkar ha haft ont i huvudet tidigare. Mitt logiska tänk menar på att någon gång ändå måste vara den första. För någon timme sedan, när han låg i sängen och tryckte sig i pannan, kom även febern. Stackars hjärtegull, men han hann i alla fall klä påskriset som i år består av björkris och körsbärskvistar, allt plockat på Kvantum i sann allemansrättsanda.

Häng en kyckling vettja!

Hemmasingel.

Det här var den jävligaste av jävliga förkylningar/influensor jag åkt på. Det ger liksom inte med sig. Från halsfluss till körtelfeber - jag har haft röst varannan dag ungefär. Fine, det har varit lugnt och skönt, men mäkta frustrerande. Och nu. Har Xander åkt på nåt liknande: halsont, tappar rösten till och från och den här satans jävla hostan. Både han och jag häller i oss Cocillana. Idag är jag pigg och mår helt okej, det utgör dock ingen som helst garanti för hur jag mår imorgon - men då är det jobb som gäller oavsett, ska på lönesamtal på förmiddagen.

Dag 7. En bild som jag inte tidigare lagt upp.

Xander och hans pappa. 7 månader respektive cirka 29 år.

Sjukt barn och idag var det min tur att vara hemma med honom. Vi har turats om och varierat oss ganska jämlikt den här sjukdomsperioden som är för jävla lång. Nu är Xander i ett stadie där han vägrar att äta. Alltså, han äter ju aldrig något egentligen - men då får han i alla fall i sig vätska via glass. Nu äter han inte ens glass. Han går med på att dricka i alla fall så han överlever. Jag gjorde pannkakor i wokpanna, snurrade in en banan i en, ringlade över lönnsirap och serverade med vaniljglass. Till mig alltså, han ville såklart inte ha.

Nostalgi...

Vilken blöt jävla dag. Vi har haft det riktigt mysigt ihop alla tre. Jag har hunnit hämta ut mediciner, fixat naglar, fixat hår (nu är jag alldeles röd i huvudet - stormtrivs), och ätit mig mätt två gånger. Jag och Xanders pappa hade en nostalgisk stund tillsammans i soffan då vi tittade på DVD:n från Xanders födelse. Själv spelade han hellre Wii. Kunde inte låta bli att just där och då önska mig en liten bebis igen. Eller jag önskade mig snarare få återuppleva vissa ögonblick några gånger till, helst med samma bebis som då. Fler vill jag ju faktiskt inte ha. Egentligen.

Jobbet har börjat, vardagen är ett faktum, jag har åter tagit sats in i ekorrhjulet. Denna gång med en sjukligt sprängande huvudvärk som varken avhjälps av ipren eller treo. Jag fick sätta ett hårband liksom över pannan för att det skulle spänna ordentligt, då lindrade det lite. Ganska snyggt också kan jag gissa. Jag och Xander har trots krämpor testat den nya - otroligt älskade - externa blixten som jag noggrant valt ut. Letat länge, testat och jämfört. Fallit pladask. Köpt.