Stort GRATTIS till Theodore som fyller två år idag. 

Önskar att vi hade kunnat vara hos dig nu, men ett paket dyker upp på posten!

Dagens fina tanke ringde på dörren och piggade upp mig i flertalet kulörer. Gårdagen däremot, den var helt knäpp. Natten började konstigt i och med att jag sover med ena ögat på glänt när jag vet att jag ska öppna skolan vid 06.30. Så jag vaknar oftast en gång i halvtimmen för att inte försova mig.

Och någon gång där, mitt i natten, hör Trilla (min exman, Xanders pappa) av sig via sms och jag flyger upp (när jag ser ett meddelande eller får ett samtal av honom är jag allt som oftast orolig i mitt handlande, jag är så rädd att det ska hända honom något). Det är Loo's död han förmedlar och han är medveten om hur illa berörd jag är av hela händelseförloppet. Det är väl alla såklart. Vi pratar om vår fina son som ligger och snarkar i trygghet och jag gråter mig fördärvad.

Jag stannar uppe och vet faktiskt inte alls vad jag gör. Vid fem börjar jag fixa till mig och vid sex väcker jag min unge. Sen tar dagen vid, och vilken jävla dag - onsdagar är extremt jävla jobbiga överlag. Det är simning med klassen, vilket innebär pendeltågsfärd (ofta med inställda tåg såklart) och ja, framåt fyratiden är jag riktigt trött. Jag somnade vid tolvtiden natten till idag och först nu känner jag mig lite som en människa igen, igår infann sig en känsla av hopplöshet till och från. Jag är så förbannad i omgångar, även om vi visste hur slutet skulle komma att se ut, men jag kan inte låta bli att förbarma mig över tragiken i Loo's öde.

Nu sticker jag till jobbet där det ska gräddas våfflor åt sjuttio ungar.

Onsdag, klockan är 05.10...

Sov gott, vackra Loo.
Frid över ditt minne. <3

Dagens glädjeämne: http://mrsgonzo.blogspot.com/2010/03/loo-report.html

@MrsGonzo.

Please don't go
I want you to stay
I'm begging you please
Please don't leave here
I don't want you to hate
For all the hurt that you feel
The world is just illusion
Trying to change you

En fin kväll avslutades med Bröllopsfotografen, usch vilken kass film. Den var slöseri med tid. Något som också upptog, dock mest tankarna, var Loo. Är Loo. Jisses, en stor del av mig är helt paralyserad. Efter att jag nämnde Loo sist kom jag på att jag måste skicka henne ett sånt där himla fint Give Hope-halsband från Barncancerfonden. Det tog en dag till innan det faktiskt postades, och det ångrar jag så nu, nu när tillståndet för henne blivit akut hyperkritiskt. Vad spelar ett jävla halsband för roll? Ingen alls egentligen, dock kan jag inte låta bli att vilja att hon ska ha det. Jag vet inte riktigt varför det känns viktigt, viljan känns mest irrelevant och snurrig. Och så tänkte jag ikväll... Att kanske ska man åka till henne imorgon. Men jag vågar inte tänka den tanken färdigt riktigt, för då kanske det händer något hemskt innan jag hinner åka.

Nystrålad. I ansiktet. Kanske kan jag få lite färg på köpet? Vore intressant, för då kanske finnarna låter bli att lysa illröda. Nu blir det kaffe och avslappning i sällskap av mina tankar. Jag har de senaste dagarna känt mig förtvivlad och nedstämd över Loo's öde, minst varannan tanke jag tänker går till henne och ungen. Gaaaah, när ska rättvisa skipas? Jag är frustrerad och genuint förkrossad. Och kan såklart inte ens förställa mig hur hon känner sig.