Dag 7. En bild som jag inte tidigare lagt upp.

Xander och hans pappa. 7 månader respektive cirka 29 år.

Dag 5.

En gammal bild. Dryga nio månader gammal hänger jag med mamma vid sjökanten där pappa har byggt sitt hus. Äter själv gör jag redan där. Gärna med foten.

Dag 3.

En familjemedlem, och inte vilken som helst! Min underbara lillebror som kom när jag var tolv år, så efterlängtad och älskad alldeles direkt. Han är en härlig blandning av svensk mamma och chilensk pappa och fyller alldeles snart hela arton år.

Nostalgi...

Vilken blöt jävla dag. Vi har haft det riktigt mysigt ihop alla tre. Jag har hunnit hämta ut mediciner, fixat naglar, fixat hår (nu är jag alldeles röd i huvudet - stormtrivs), och ätit mig mätt två gånger. Jag och Xanders pappa hade en nostalgisk stund tillsammans i soffan då vi tittade på DVD:n från Xanders födelse. Själv spelade han hellre Wii. Kunde inte låta bli att just där och då önska mig en liten bebis igen. Eller jag önskade mig snarare få återuppleva vissa ögonblick några gånger till, helst med samma bebis som då. Fler vill jag ju faktiskt inte ha. Egentligen.

Det var då...

Min barndomsapa (Anna) tänker tillbaka på vår högstadietid...

Nostalgiska toner...

Day 16 - Första kyssen.

Är det något man ska lägga på minnet?
Jag kommer ihåg första ligget, men första kyssen är det värre med.
Vi stoppade tungor i varandras munnar redan i trean på lågstadiet, så det var väl där någonstans.
Med någon.

Day 8 - Ett ögonblick.

Skriket. Helt klart skriket.
Det är nog det enda ögonblick någonsin som har kunnat etsa sig fast så att jag kan återuppleva - höra det - bara jag tänker på det. Xanders första skrik där bakom det gröna skynket. Det symboliserar så mycket så det är det enda ögonblick som är värt att komma ihåg egentligen; Vad som är viktigt i livet.

Det var då...

Apropå analogt foto; Jag har alltid betett mig likadant gällande mitt hår. Byta hårfärg. Konstant. Då. Och nu. Bilderna är tagna med en veckas mellanrum, 1998. Jag hade till och med samma byxor.

Day 7 - Min bästa vän.

Som säkert för så många andra kan jag ha svårt att koncentrera "bästa vän" till endast en person. Det beror liksom lite på definition. Ingen vet allt om mig. Det skulle jag aldrig vilja. Men jag räknar de bästa vänner till de som jag kan prata med när fan jag vill, och även om det så passerar två år mellan gångerna vi ses - så känns det som igår. Mina bästa är de som funnits längst; Sandrine, Jizzle och John. Alla dessa har funnits i mitt liv sedan 1997, och självfallet har det sedan dess tillkommit vänner. Men jag håller dem få. Jag anförtror mig sällan åt någon annan än mig själv. Tilläggas kanske bör att jag är kass på att höra av mig "bara för att höra av mig". Alla dessa tre accepterar detta utan problem. Jag ogillar krav på att höra av mig bara för att hålla en relation vid liv.

Sandrine och jag hade foto som inriktning när vi läste journalistik på gymnasiet. Här testar vi olika nyanser på ett väldigt antikt sätt, med analoga kameror. 

Day 3 - Mina (fantastiska) föräldrar.

Jag har inget att klaga på, inget ont överhuvudtaget att säga (öh, varför inleder man så förresten?) - jag känner enbart tacksamhet och ödmjukhet inför hela min uppväxt. Med föräldrar isär har jag aldrig upplevt några negativa sidor, bara fördelar. Jag har alltid haft min fina mamma som har överröst oss ungar med kärlek, frihet och respekt och jag har samtidigt alltid haft min pappa. Bonus på det är att jag alltid haft min Patricio som är mammas "nya" man sedan tjugosju år tillbaka så jag har haft det så in i helvetes bra med alla kärleksfulla vuxna kring mig. Och. Jag är en riktig mammagris.

1981.

Day 2 - Första kärleken.

Bortsett från allt småtrams tidigare var R den riktigt stora kärleken som höll sig i tre år. Vi blev tillsammans den 5:e april 1996 och höll alltså ihop till 1999. Han var ett år äldre än mig och hur lång som helst, vilket jag alltid funnit attraktivt sedan dess. Vi hade känt varandra sedan barnsben och bodde bara två hus ifrån varandra så det var mycket spring oss emellan.

Day 1 - Presentation.

Fade sedan en evighet på nätet, men Tina i det verkliga livet sedan en snöig oktoberdag 1981. Har haft en helt otroligt fin barndom fattar jag nu, efter att insett hur en hel del andra människor farit illa. Jag har alltid kunnat ta kärlek för givet. Jag är mellerst i skaran av tre syskon - den äldsta är en 34-årig Therese och den yngsta är en 17-årig Oscar. Vi är alla ytterst bortskämda och också medvetna om detta.
För snart åtta år sedan flyttade jag till Nynäshamn utanför Stockholm för att leva med Trilla. Vi fick Xander och gifte oss. Efter tre år ihop skildes vi i all välmening och har nu en otroligt unik relation som jag värdesätter högt. Jag närmar mig alltså 30 och har bloggat i hela tio år! Sex av de åren spenderade jag också på akademiska studier och har tre olika examen. Sedan förra vintern har jag hittat helt rätt, jobbmässigt, och jobbar som pedagog på en mysig skola med ungar i åldrarna 7-12.

Och så är jag singel. Eller ja, nästan i alla fall.
Eller det kanske jag inte alls är, det där bör jag eventuellt reda ut.

Jag och min kamera har följt tant Tinas Tuva från början tills nu.
Sensationellt, och både jag och kameran älskar den lilla bestämda damen.

Omväxling förnöjer?

I en totalt okronologisk ordning.

 

Hahaha.

Min härliga lilla boll - sex månader.

Nostalgiska toner...

2007 vs 2010.

Vafan hände här då?
Gratis tuttar bara sådär.

Jag är fortfarande jävligt krasslig och våndades över det ett tag då jag faktiskt lovat Xander att vi skulle införskaffa alla skolstartsgrejer nu. Men tydligen gjorde det honom ingenting alls att göra allt via nätet. Regnet öser ner, min hals kliar och jag inser vad mycket som behövs inför Xanders skolstart. Det är allt från ryggsäck till gympaskor. Jag minns min första ryggsäck, en lila med Lady & Lufsen på. Första dagen i skolan träffade jag Apan, och hon hade en likadan!
Här är det helt klart Star wars som gäller, det märks tydligt. Min son är märkbart påverkad av reklamtrenderna bland barnen.