Projekt "forma kroppen"...

...resulterar automatiskt i färre recept på desserter och bakverk i bloggen. För min del kommer det att vara värt det. Jag mår riktigt bra i kroppen just nu, har reumatiska feelings enbart i ena handen och det är helt klart hanterbart. Fem kilo har försvunnit hittills, jag försöker dock låta bli vågen.

Mat i måttliga mängder?

När jag håller igen på veckorna blir jag tokig på helgerna. Som igår på favoritstället - fy fan vad jag åt. Jag älskar mat, tanken på mat, att köpa mat, att laga mat - att få mat lagad till mig. Det är en jävligt knepig balansgång när jag försöker tajta till kroppen, jag är tokig i varenda liten kolhydrat. Men det gååår ju, dock verkar det här med att äta som en jävla häst på helgerna ställa till det lite för mig. Jag måste tänka om och tänka rätt gissar jag.

Sist jag lyckades träna upp kroppen till ett belåtet resultat såg det ut såhär:

(Helt på bekostnad av tuttarna, men det var jag bara glad för.)

Upp, ner, upp, ner, twist, twist.

För vad gör jag? Trampar som en galning. I hopp om att slippa sjukt onda leder ikväll och med ännu mer hopp om att diskarna i ryggraden återgår till icke-ont tillstånd. Ett, två - trampa på.

Jojo.

Jag gick upp runt trehundraåttiotolv kilo när jag slutade röka. Jag fick en rumpa! För första gången ever. Vilken härlig överraskning. Idag damp träningsavtalet ner i brevinkastet och från och med nästnästa vecka är det jag agerar återkommande träningsfreak på nya gymmet. Jag ska bygga muskler. Eller plocka fram de jag redan har, nåt av det. Vågen har jag slängt åt helvete, den saknade helt betydelse.

Kontrasterade bilder för konturernas skull.
Augusti 2010. Rumpan tänkte jag behålla.

Projekt: run Fade - ruuuun.

Nedanliggande bilder är tänkta att illustrera en kvinna i nöd, i behov av snabbtänkande vältränade individer med svar på följande: VAR I HELVETE GÖR MAN AV ALLT MAN MÅSTE HA MED SIG NÄR MAN SKA UT OCH SPRINGA? Jo, för jag behövde nycklar (vilket jag löste med att ta en ensam husnyckel och placera i skon...!), mobiltelefon (alltså, den måste man väl ha om det händer nåt? Och så måste man ju alltid vara i nåbar zon som mamma inbillar jag mig), mp3-spelare (fast den kan man stoppa i trosorna kom jag på. Eller i behån kanske är mysigare. Och det slog mig nu.), överfallslarm (som man lika väl kan lämna hemma för vem fan bryr sig om något som tjuter som ett billarm? Här är det ingen som reagerar på några som helst läten vad det verkar)...

Och för att inte tala om dessa jävla pattar som jag har lyckats berikas med på sistone. Alltså det där med att ha slutat röka, det märks lite här och där; springa liksom - tanken skulle aldrig slagit mig för några år sedan, viktökningen ("jag har slutat röka", det kan man relatera till i en oändlighet) - och i och med det sistnämnda dök monstertuttarna upp som är i vägen hela-jävla-tiden, om inte på bredden så på längden. Förresten så är jag halvt död efter mitt springande. Jag sprang säkert flera meter och imorgon blir det kanske några till.

Mina nya älsklingar från Brandos, som förhoppningsvis ska ta mig en mil under Tjejmilen i höst.

Vi var uppe vid tiotiden och jag ledsnade rejält på att ungen nekade hostmedicin. Så nu har han fått i sig en del i alla fall, vissa knep funkar uppenbarligen. Jag ledsnade även på att sitta still i väntan på att få gymma så jag slängde kläderna och trampade halvnäck på min twist 'n shape en stund, samtidigt som jag sneglade på OS-invigningen. Idag har jag påbörjat min kur av D-vitamintillskott som förhoppningsvis ska ha en jävligt effektiv och positiv inverkan på psoriasis. Upp till bevis då.

Det har känts som att tiden har stått stilla i helgen, jag har verkligen mått urkasst. Dock har tiden förflutit trots det för nu är det ju plötsligt söndag. Idag står jag på två ben igen och det är en härlig känsla. Jag har till och med lagat mat, hämtat hem barnet och tvättat. Jag passade på att prova min nya sportbehå som jag köpte till ära för det nya gymmet som ska testas. Och jag lyckades pressa ner tuttarna i den.

Nytt gym - nya träningskläder. Jag har plöjt helt nätet känns det som: jämfört, provat i tanken, valt, ångrat, mixat och matchat.

Nu har jag i alla fall, tre timmar senare, investerat i en helt ny träningsoutfit; ordentliga skor, boxertrosor, sportbehå, trekvartsbyxor, överdragsbyxor, linne, t-shirt samt långärmad huvtröja.

Och just det, en skaljacka för promenaderna till och från de nya lokalerna, som jag hoppas mig hinna. Fordon på mer än två hjul kommer bli bannlyst, i alla fall på väg till gymmet.

"Denna kroppen, den har vandrat, från den ena till andra... Tra-la-la."

Fast för att vara seriös en stund - jag har testat en hel del olika aktiviteter som alla har tilltalat mig mer eller mindre på olika sätt, men nu kommer det troligen roligaste någonsin; Självförsvar. I och med att arbetsveckan har tar sin början imorgon, jullovet är slut och ja, både jag och ungen är rastlösa, så ska vi båda börja med fysiska aktiviteter. Jag på något som tydligen kallas "feministiskt självförsvar" (vi får hoppas att de har rett ut definitionen av feministisk korrekt, så att det inte blir fysiska missförstånd), och X ska fortsätta med sin taido.

Jag insåg för en stund sedan att jag inte alls behöver vänta till nästa vecka med att röra på mig. Det har gått ett tag nu då jag har våndats över bristen på träning i tillvaron, ja - över julen alltså. Så nu har jag äntligen kontaktat mitt medvetande och förklarat att hey, det är bara att röra på dig, dumbass. Så jag lyssnade och trampade trampmaskin för livet, till svetten forsade. Och nu ska jag intala mig själv att det är dags att duscha också.