Alla ska visa magen!

Jag är lite seg på det här med bloggläsning för tillfället. Det blir sporadisk läsa-ikapp sådant som känns spännande eller relevant för tillfället. Såg att det cirkulerar en utmaning bland mammor (eller kanske även icke-mammor?) i bloggvärlden, startad av Maria (okej, jag kanske läser så pass sporadiskt nu så att det inte alls är säkert att det är hon som har startat, men gissningsvis så är det så.) Alla ska visa magen och jag är inte sen att hänga på. Det fanns nämligen en tid då jag tyckte att det var jobbigt med min mage. Som så många andra. "Men du har ju fött barn", fick man höra då. "Ja! För fem, sex, nu sju år sedan ja!" Magen har fått ett bestående förändrat utseende och det tog ett tag att acceptera det. Jag skiter faktiskt fullständigt hur min mage ser ut i dagsläget. Lite bristningar kommer säkert alltid att finnas kvar. Det sneda ärret som skulle ligga under troskanten, men som i och med den akuta situation som uppstod, istället hamnade lite härs och tvärs - kommer alltid att pryda min mage. Jag gillar min mage! (Förutom när den gör ont förstås.) Tuttar som hänger och så alltid har gjort - nu mage som hänger lite här och där. Matchmake.

Jojo.

Jag gick upp runt trehundraåttiotolv kilo när jag slutade röka. Jag fick en rumpa! För första gången ever. Vilken härlig överraskning. Idag damp träningsavtalet ner i brevinkastet och från och med nästnästa vecka är det jag agerar återkommande träningsfreak på nya gymmet. Jag ska bygga muskler. Eller plocka fram de jag redan har, nåt av det. Vågen har jag slängt åt helvete, den saknade helt betydelse.

Kontrasterade bilder för konturernas skull.
Augusti 2010. Rumpan tänkte jag behålla.