fade goes blog.

Dagens fina tanke ringde på dörren och piggade upp mig i flertalet kulörer. Gårdagen däremot, den var helt knäpp. Natten började konstigt i och med att jag sover med ena ögat på glänt när jag vet att jag ska öppna skolan vid 06.30. Så jag vaknar oftast en gång i halvtimmen för att inte försova mig.

Och någon gång där, mitt i natten, hör Trilla (min exman, Xanders pappa) av sig via sms och jag flyger upp (när jag ser ett meddelande eller får ett samtal av honom är jag allt som oftast orolig i mitt handlande, jag är så rädd att det ska hända honom något). Det är Loo's död han förmedlar och han är medveten om hur illa berörd jag är av hela händelseförloppet. Det är väl alla såklart. Vi pratar om vår fina son som ligger och snarkar i trygghet och jag gråter mig fördärvad.

Jag stannar uppe och vet faktiskt inte alls vad jag gör. Vid fem börjar jag fixa till mig och vid sex väcker jag min unge. Sen tar dagen vid, och vilken jävla dag - onsdagar är extremt jävla jobbiga överlag. Det är simning med klassen, vilket innebär pendeltågsfärd (ofta med inställda tåg såklart) och ja, framåt fyratiden är jag riktigt trött. Jag somnade vid tolvtiden natten till idag och först nu känner jag mig lite som en människa igen, igår infann sig en känsla av hopplöshet till och från. Jag är så förbannad i omgångar, även om vi visste hur slutet skulle komma att se ut, men jag kan inte låta bli att förbarma mig över tragiken i Loo's öde.

Nu sticker jag till jobbet där det ska gräddas våfflor åt sjuttio ungar.