Wow, vilken dag. Benen har kommit väl till användning. Vi har varit på vårvandring och jag hade egentligen ingen avsikt att följa med, men nu blev det så ändå. Min kaosartade morgon startade redan vid femtiden då jag kände mig stressad från scratch. Med tjugo minuter kvar till öppning av skolan insåg jag att jag inte hade några nycklar. Jag har fanimej aldrig slarvat bort en nyckel i hela mitt liv, men idag vid tio över sex på morgonen och med ett tungt ansvar hängande över axlarna - ja då lyckas jag med den bedriften. Då kan man 1. improvisera och säga till alla morgonpigga och ytterst trevliga barn att vi ska vara ute från halv sju till det att nästa lärare dyker upp vid halv åtta, eller 2. ge sin kollega ett abrupt uppvaknande vid tjugo minuter över sex och kräva akut tillgång till dennes nycklar. Det blev det sistnämnda, för det är faktiskt inte många ungar som är morgonpigga och alerta vid halv sju. Inte på denna skola.

(Och inte hade jag tappat bort några nycklar, de låg i en jacka som jag inte hade en tanke på i detta makalösa väder.)

Xanders reaktion på Starwars-lego-tårtan: "Mamma, DET är kärlek."
Någon är lillgammal.

Dagen blev som jag hoppades - helt perfekt. Och nu lyckades äntligen sexåringen slappna av och somna gott. Imorgon ska vi upp vid fem så det var ganska nödvändigt att sova nu för den mindre människan. Själv ska jag vara nostalgisk och kolla på förlossningsfilmen från 2004.

Har jag nämnt att jag älskar mitt jobb? Mm, jag tror det. I och med att nationaldagen infaller på en söndag kompenseras vi med en ledig dag, vilket jag utnyttjade idag. Både jag och Xander mår bättre, solen strålar intensivt och dagen känns perfekt. Jag har kämpat febrilt för att inte bara baka en god tårta, utan också för att imponera på min son med den. (Han äter inte tårtor, eller bakverk överhuvudtaget, men han kanske kan tycka att den är snygg?). Jag tryckte upp Star wars-lego på sockerpapper och dekorerade tårtan med.

Jag hade förklarat för Xander att han måste låtsas sova om han händelsevis råkade vakna innan jag kom in på morgonen. Jaha, så vaknade jag klockan fem och kunde inte somna om?! Vid halv sju stegade jag in till min sexåring med famnen full av paket. Jag hoppade över frukostbrickan eftersom han hade önskat glass i strut med favoritströsssel till frukost, så självfallet var det vad han fick. Han fick som skrivet några paket och sitter i detta nu fast framför Catwomen på Xbox360. Om två timmar är det dagis en kort stund, sen kommer pappa Trilla och spenderar resten av dagen tillsammans med oss.

Så skönt med empati.

Delar av dagsverket. Maränger och fyllda muffins.

Här har vi lyckats bli genomförkylda under dagen. Drygt. Jag har duschat två gånger (väldigt olikt mitt normala beteende) efter att ha spenderat större delen av dagen i skogen. Nu borde eventuella fästingar fått sig en åktur ner i avloppet. Det egentligen enda kryp som jag inte alls har någon lust att hantera. I skogen letade vi efter spindlar och myror och annat smått att stoppa i små burkar med lupp. Och någonstans mellan två myrstackar började halsen sticka och snoret rinna. Nu ska jag bädda ner mig i soffan framför teven som numera sänder suverän kvällsteve - Sex and the city, Two and a half men, Jims värld och Alla älskar Raymond. Det spelar ingen roll att jag redan har sett allt på repeat.

Funkar bloggen som någon form av önskebrunn tro? Det verkar så ibland. Jag reste mig ur sängen med blodstripade ben! Sällan kan blod göra en människa så lycklig som då man har väntat och väntat på det. Och nu, hela fyra månader för sent kom det äntligen! Nu gäller det att låta bli att röra den där jävla knölen i bröstet och hoppas att den helt magiskt försvinner, annars är det såklart utredning som gäller. Men en lättnadens suck kan jag i alla fall dra. Nu ska jag käka en sen crossiantfrukost och sedan bege mig på rektorsmöte innan det är dags för dagens jobb. Jag känner mig helt speedad, naturligt och euforiskt lyckorus.

06.30 *piip*
-Maaaaaaaaamma, om TVÅ dagar fyller jag SEX år!
-Älskade unge, jag veeet! JAG veeeet, mitt hjärta!

Konversation på skriknivå (vi har sovrum i varsin del av lägenheten och ingen bemödade sig med att gå.)