Workout.

Fick en kommentar av Michan som stämmer rakt igenom - att jag har gått från att ha delat med mig av ganska privata grejer till att bli ytlig och återhållsam. Det har berott på, som tidigare skrivet, min yrkesroll med fokus på barn, samt ett mindre behov av respons. Dock kan jag känna att jag vill ha kvar möjligheten till bollplank, jag har ju alltid gillat det.

Tänkte delge jobbsituationen utan att på något sätt bryta den sekretess som mitt arbete strikt lyder under. Jag började ju i februari 2010 på den absolut roligaste arbetsplats jag någonsin har satt min fot på. Härliga ungar, bästa arbetskollegorna och en arbetsplats som ligger i samma enhet som min sons skola - enbart en kvart från vårt hem. Det har varit två år fyllda av skratt, lek, olika undervisningstillvägagångssätt och barn som har kommit och gått. Finns det egentligen ett mer bekräftande yrke? Att så fort man sätter sin fot på jobbet möts man av kramar och glada barnröster. Samtidigt finns det mycket jobb inom yrket som man helt enkelt får placera in i sin vardag - mycket som man tar med sig hem. Jag har haft svårt att stänga av under ledighet, istället har jag tagit med mig diverse problem och försök till lösningar, hem. I julas började jag fundera över varför min kropp ger vika till och från. Jag har utslag från topp till tå (som alltid då jag stressar), min höft är helt åt helvete och går stundtals inte att förlita sig på. Jag har börjat få värk i armarna och ryggen. Är ju sedan en tid tillbaka medveten om min reumatism och psoriasis, men plötsligt har allt slagit till på en och samma gång.

Det finns de som gråter av sig upplevelser och situationer som har känts pressande, och sedan är det bra. Jag har inte fällt en tår. Däremot så gissar jag att jag har belastat min kropp med min stress, utan att vara medveten om att jag ens var stressad. I mitten av januari slog det mig en måndagsmorgon att jag måste se över min livssituation. Jag kan ju inte sitta här och vänta på att någon annan ska se över den åt mig, jag har ju faktiskt fyllt trettio och då förväntas man väl regera över sin egen tillvaro. Samma måndag ringde jag ett annat jobb som har slitit i mig två gånger under hösten, men jag har inte varit beredd att lämna min trygga arbetsplats. Deras erbjudande kvarstod dock och senare på måndagseftermiddagen sa jag upp mig. Utan närmare eftertanke faktiskt. Och det känns rätt. Jag tänker inte fundera över det mer, jag jobbar min uppsägningstid ut, sen testar jag det nya. Jag hoppas att kroppen tycker att det är ett klokt val, det återstår att se.

Jag känner mig otroligt privilegierad som hade möjligheten att byta jobb så enkelt. Och jag har aldrig ångrat en sekund den halva miljon kronor som mina sex år på universitet kostar mig - möjligheterna med bred kompetens kommer förhoppningsvis resultera i att jag får arbeta övergripande inom mitt yrke under resterande år i arbete... Och nu ska jag fortsätta jobba med barn, i en lite annorlunda (dock lika sekretesstyrd) verksamhet. ;)