Bloggepoken.

Förra veckan var jag ett klick från att stänga ner här. För varför ska denna blogg ligga och skräpa och uppta onödigt utrymme (höhö) på webben egentligen?! Det är ju uppenbart att jag de två senaste åren blivit så pass sporadisk i mitt bloggande att det mest känts som tvång. Jag har gått från att ha haft ett behov till uttryck och kommunikation, till att vilja kategorisera bloggen till något mer precist, till att inte veta vad fan jag ska göra med skiten. Jag har trots allt en del recept som jag vill behålla och ja, kanske till och med en hel del tänkvärda nedklottrade meningar. Men, så slog det mig att bloggandet avtog i och med bristen på tid då jag började jobba på skolan där jag är nu (eller vaddå slog mig förresten, det har jag snarare varit medveten om sedan två år tillbaka.). Jag blev mer privat i hela mitt tänk, för det kändes mest logiskt med tanke på min yrkesroll. Men förra veckan sa jag upp mig från mitt jobb och har som det ser ut nu, tre månaders uppsägningstid och vill inte lägga ner webbplatsen innan jag själv ser om det faktiskt återvänder någon form av blogglust när jag slutar.