Soffpotatis.

Glad i hågen (vem fan kom på det uttrycket?) åkte jag och Xander med sistnämndas pappa till Kungens kurva. Jag hade sedan några dagar tillbaka hittat DEN. SOFFAN. Soffan som jag skulle ha. Den var så pass tilltalande och perfekt att jag till och med hade bestämt mig för att köpa två. Så efter jobb och skola bar det av - med ett stopp vid McDonalds för att tillfredsställa både far och son som inte var lika glada som mamman i fråga över den stundande shoppingturen. När vi kommer fram till möbelaffären får vi snabbt syn på den - soffan. Inte alls med lika stora bokstäver längre. Den som i min tanke var nästintill bländande klarröd var plötsligt helt blek. Blekröd jämfört med den klara kulör jag hade i min föreställning tog död på alla fantasier om vardagsrummets förvandling. Efter några rundvandringar valde jag att trampa min impulsivitet på tårna, lyssna på min exmans kloka ord om att vänta och sedan hoppade jag, barnet och fadern in i lastbilen (ja, han hade ju såklart fixat lastbil shoppingturen till ära) och åkte hem. Utan soffa. Med en alldeles fördärvad dröm om ett vardagsrum i brunt, orange och klarrött. Nu står jag på noll igen, i den här jakten på den (de) ultimata soffan (sofforna). HJÄLP! Den ska som skrivet vara klarröd (alternativt starkt orange), klädd i manchester och jääävligt djup.