fade goes blog.

En viktig individ har äntligen kommit hem efter den längsta veckan på hela året - nämligen den då han semestrar med sin fina pappa i hela sju dagar. (Jag hade varit ett manodepressivt nervvrak om någon propsat på att vi skulle ha varannan vecka, så jag är så innerligt varm i hjärtat att det aldrig har varit prat om det). De har haft det så mysigt och Xander visade stolt upp sina trettiosex kexchoklad som han hade vunnit i en sån där enorm kartong.

Jag blir återigen ropad på var femte minut och ombedd att göra diverse saker, slänga glasspinnar och så, och så snubblar jag över plastsvärd i hallen, får grus under fötterna och tvingas titta på tecknad film som jag egentligen avskyr.

Allt är i sin ordning alltså och det är så himla skönt. Veckan som passerade var mer meningslös än någonsin kändes det som. Visst, jag hade tid att slänga mig på soffan efter jobbet och till och med sova en stund om jag hade velat, men jag valde tydligen att skriva planeringar och fixa med andra jobbsysslor istället, tiden gick så mycket fortare då. Ikväll har vi ätit pizza och tittat på film, först ett gäng Scoobydoo sen avvek jag för att inta soffan och den efterlängtade I love you Philip Morris. Jag gillade den.