Festivalsommar.

Jag som aldrig tidigare har uppskattat festivaler, ska nu tvingas med på otaliga.
Dock känns det riktigt kul då jag har för avsikt att ha presspass på alla ställen. ^^
I juni blir det Metaltown dit vi har bokat Skitarg.

Bloggeliblogg.

Sitter uppkrupen i fåtöljen, invirad i två filtar och hostar, snörvlar och har ont i kroppen. Som så många andra i dessa influensatider. Samtidigt fick jag lust att läsa bloggar, men då jag har en ny dator och bloggen är omgjord har jag kasserat min tidigare bevakningslista. Bloggar verkar leva kvar lite här och var, trots att jag trott att Facebook och Twitter tagit över för längesen. Så tips på inspirerande, härliga och glädjande bloggar mottages tacksamt. (Jag vill inte läsa cancerbloggar eller andra sjukdomsbloggar!)

Såhär...

...knäppt kan det de ut om man tränar utan sportbehå (man måste ha långa tuttar från början förstås).

My lover.

Jag har säkert missat att berätta om min nya älskare; KENwood. Min köksassistent med andra ord. Hittills har han möjlighet att knåda degar åt mig, vispa vadfansomhelst, mixa i den tillhörande blendern, mala kött i den tillhörande köttkvarnen. Om jag får lust kan jag utrusta honom ytterligare med pastamaskin, grönsakshackare och ja, you name it - KENwood fix. Imorse tog jag resterna från gårdagens fonduesession och mixade till något smoothieliknande.

Torsdagsbelöning.

Jag belönar mig själv med chokladfondue, dels för bra bandbokningar, dels för att jag blev kvar på skolan till sju i personalmöte. Cirka en deciliter grädde med nedhackad choklad, smälta smälta och sedan doppa diverse mysiga frukter och bär där i. Det hade nog räckt till en sisådär åtta personer... Egentligen.

...och nu har jag ont i halsen.

Jag tatuerar mig hos...

...en konstnär.
Hos Micke på Infamous studio i Stockholm.
Här har han målat av mig, helt fantastiskt:

Mitt kök - min oas.

Vab-dag.

Det blir en hel del vabbande för mig under vinterhalvåret. Idag får det innebära sen frukost till Efter tio (kräks på von Sivers som avbryter allt och alla), med mixade hallon och havregryn. Det är min nya standardfrukost, dels för att jag har svårt att äta på morgnarna, och dels för att kombinationen hallon och havregryn ger en ordentlig kickstart.

Först var det diskmaskinen. Numera oumbärlig.
Nu är det tvättmaskinen. Min nya kärlek som jag vårdar ömt. (Nu fattas det bara någon ska kan använda den åt mig.)

Och detta var ett testinlägg. Har kodat och trixat lite. (För vem fan bryr sig om en tvättmaskin?)

 

Termometern står på minus tio och jag haltar till jobbet för att inleda dagen med en mattelektion. Min höft bråkar och gör ont och lite sol hade inte varit fel.

Idag ska vi tänka: gör bara sånt du själv vill.

Istid.

Hann bara utanför dörren imorse innan jag fick veta att fjärrvärmen på Xanders skola var ur funktion. Det var ungefär lika kallt inne som ute tydligen. Jag är tacksam för varningen då Xander som tidigare nämnt har problem med luftrören i denna bitande kyla. Så han fick vara hemma idag. Lösningen på värmen är dock inte nära än, så imorgon kommer två klasser från Xanders skola och trycker ihop sig på skolan där jag jobbar. Spännande (vi har barn så det räcker och blir över i vanliga fall också.) ;)

Jag och ungen har kvalitetsdagar utan dess like med jämna mellanrum. (Wii spelar vi minst en gång om dagen så med kvalitetsdagar menar jag något mer avancerat innehåll). Nu sist var vi på Lejonkungen i 3D. Ganska stort av mig som är totalt allergisk mot tecknad film. Xander älskade den.

När ungen blev stor...

...blev livet lite enklare.

Jag vägrar sova.

Jag avskyr mjölk. I ren form i alla fall. Men konstigt nog så är just mjölk till varma bullar oemotståndligt. Bullarna bakade jag för någon vecka sedan med kanel och kardemumma, svingoda och urdumma i kombination med min hälsosamma diet.

Söndagskvällar.

Söndagskvällar brukar vara bra. Jag gillar att höra Xanders trygga snarkningar en vägg bort när jag sitter uppkrupen i fåtöljen insvept i min ullebullepläd (vetifan vad det är för material). Idag känner jag mig lite snurrig dock. Det är mycket i huvudet och jag är förvirrad. Dessutom så har jag ont på alla tidigare nämnda ställen så det påverkar säkert. Skulle tacka ja till lite växthuseffekt nu.

Workout.

Fick en kommentar av Michan som stämmer rakt igenom - att jag har gått från att ha delat med mig av ganska privata grejer till att bli ytlig och återhållsam. Det har berott på, som tidigare skrivet, min yrkesroll med fokus på barn, samt ett mindre behov av respons. Dock kan jag känna att jag vill ha kvar möjligheten till bollplank, jag har ju alltid gillat det.

Tänkte delge jobbsituationen utan att på något sätt bryta den sekretess som mitt arbete strikt lyder under. Jag började ju i februari 2010 på den absolut roligaste arbetsplats jag någonsin har satt min fot på. Härliga ungar, bästa arbetskollegorna och en arbetsplats som ligger i samma enhet som min sons skola - enbart en kvart från vårt hem. Det har varit två år fyllda av skratt, lek, olika undervisningstillvägagångssätt och barn som har kommit och gått. Finns det egentligen ett mer bekräftande yrke? Att så fort man sätter sin fot på jobbet möts man av kramar och glada barnröster. Samtidigt finns det mycket jobb inom yrket som man helt enkelt får placera in i sin vardag - mycket som man tar med sig hem. Jag har haft svårt att stänga av under ledighet, istället har jag tagit med mig diverse problem och försök till lösningar, hem. I julas började jag fundera över varför min kropp ger vika till och från. Jag har utslag från topp till tå (som alltid då jag stressar), min höft är helt åt helvete och går stundtals inte att förlita sig på. Jag har börjat få värk i armarna och ryggen. Är ju sedan en tid tillbaka medveten om min reumatism och psoriasis, men plötsligt har allt slagit till på en och samma gång.

Det finns de som gråter av sig upplevelser och situationer som har känts pressande, och sedan är det bra. Jag har inte fällt en tår. Däremot så gissar jag att jag har belastat min kropp med min stress, utan att vara medveten om att jag ens var stressad. I mitten av januari slog det mig en måndagsmorgon att jag måste se över min livssituation. Jag kan ju inte sitta här och vänta på att någon annan ska se över den åt mig, jag har ju faktiskt fyllt trettio och då förväntas man väl regera över sin egen tillvaro. Samma måndag ringde jag ett annat jobb som har slitit i mig två gånger under hösten, men jag har inte varit beredd att lämna min trygga arbetsplats. Deras erbjudande kvarstod dock och senare på måndagseftermiddagen sa jag upp mig. Utan närmare eftertanke faktiskt. Och det känns rätt. Jag tänker inte fundera över det mer, jag jobbar min uppsägningstid ut, sen testar jag det nya. Jag hoppas att kroppen tycker att det är ett klokt val, det återstår att se.

Jag känner mig otroligt privilegierad som hade möjligheten att byta jobb så enkelt. Och jag har aldrig ångrat en sekund den halva miljon kronor som mina sex år på universitet kostar mig - möjligheterna med bred kompetens kommer förhoppningsvis resultera i att jag får arbeta övergripande inom mitt yrke under resterande år i arbete... Och nu ska jag fortsätta jobba med barn, i en lite annorlunda (dock lika sekretesstyrd) verksamhet. ;)