Tannavärk.

Vilken otrolig obehagskänsla - nästintill ångestfylld - när man inser att den tidigare småilande värken i tanden har övergått till ordentlig tandvärk. När man liksom vet att det finns ingen återvändo, man måste till tandläkaren och helst nu.
Och vilken otrolig välbehagskänsla när man senare samma dag känner att munnen är hel och ingenting gör ont längre. Men däremellan hände det dock en hel del. För att få akut tandvård måste man ta sig till Stockholm city, därmed lämna ifrån sig ungen på vägen så att han slipper dö av tristess när han faktiskt kan ha roligare än att bara sitta i flera timmar. Väl på plats på St Eriks sjukhus finns det ett kösystem i form av gamla traditionella nummerlappar. Och redan då får man veta att utgångspriset på en söndag är 1050:- med obekväm arbetstidstillägg och säkert något mer tillägg för något annat obekvämt. Några timmar efter ankomst sliter tandläkaren ut nerven i tanden och menar att nu har han påbörjat rotfyllningen. Jahapp, jag hade väl inte riktigt tagit med i beräkningen att det skulle krävas. Låg mest och räknade flygande tusenlappar så tiden gick snabbt och snart hade han pusslat ihop min tand. Drygt femtonhundra kronor fattigare åker jag hem med en hel tand och mår strålande bra. Med mig får jag papper om fortsatt behandling - den riktiga rotfyllningen som ska komma att kosta ytterligare 5095:-. Jisses, vilken trist jävla utgift. Jag har rotfyllt tre tänder tidigare, för typ 3000:- styck så nog var det allt lite dyrare nu. Kan dock inte låta bli att sitta här och bara njuta, för fy fan vad det påverkar hela välbefinnandet att ha ont i käften.