Äntligen!

Nedbäddad. På soffan. Insnurrad i två microfleeceplädar varav den ena precis är framplockad ur frysen där den har legat på grund av tuggummi. Nu som ny. Jag är sliten som fan. Inte för att jobbet har varit jobbigare, nej - men halsinfektionen har kommit tillbaka och slagit till ordentligt. Det känns som ett öppet blödande sår i hela käften och rösten har jag inte hört på snart två dygn. Så vad gör man? Går ut och käkar och går på bio i tysthet. Såg Ritualen en exorcismvariant som var helt okej. Och oj, innan dess lyckades jag tappa bort min mobiltelefon. Jag visste att jag hade haft den i handen utanför jobbet och måste ha tappat den mellan bilen i garaget och lägenheten. Men icke ett spår. Började få lätt panik när jag rusade in till min arbetskollega som bor i huset bredvid. Hon ringde och ringde min telefon och ännu en gång i mitt liv - svarar en väldigt ärlig människa - och levererar sedan tillbaka telefonen till mig. Det går ju knappt att tro att det är sant. All världens heder åt den där Mohammed som var så himla godhjärtat. Jag har varit med om samma sak en gång innan, då i Gävle. Jag köpte en ny telefon på eftermiddagen och på kvällen gick vi ut och festade och medan jag efter stängning krälade tillbaka till hotellrummet insåg jag att jag lyckats tappa bort mobilen. När jag bakfull och ångestfylld till bredden ringer till den dagen efter svarar en genomärlig tjej som hittat telefonen på nattklubben. Senare skickar hon den till mig. Jag blir helt rörd av sådana här människor.