fade goes blog.

Det slog mig att varje vardag, när vi kommer innanför dörren efter en lång dag, består av en mängd små rutiner som är mer eller mindre trista och några till och med helt befängda. Xander springer alltid i förväg till att börja med, för att få använda sin hemnyckel. Jag kommer efter, och bär på alla våra tillhörigheter. Han kliver över posten, jag plockar upp den och slänger den på hyllan i hallen. Sen torkar jag golvet efter Xanders blöta skor. Innan jag ens hinner få av mig skorna lirkar jag av mig behån för att när jag väl fått av mig vad jag har på fötterna, slänga in behån på en krok i badrummet, kränga av mig jeansen och hoppa i joggingbrallor. Vidare till köket där jag har fått någon trist jävla ovana att kolla så att kaffefiltret i bryggaren är slängt från i morse, vilket det alltid är. Märkligt beteende men tydligen något som går helt på rutin. Jag hämtar mina glasögon som alltid ligger under soffan (jag somnar där, lägger ifrån mig glasögonen på närmast säkra plats), hämtar posten, slänger posten, går ut med soporna, kollar tvättider när jag ändå är på markplan, sen upp igen och först då - då slappnar jag av. Trist jävla spiral med stress och det enda viktiga egentligen är att behån åker av så fort jag kommer innanför dörren - resten är helt meningslöst agerande. Nu inväntar vi hemkörd mat.