Ring klocka, ring!

Jag tänkte ge mig in på att klottra ner årskrönikan, för nioende året i rad.
Så slog det mig när jag backade tillbaka till förra året, att den dåvarande präglades av massa hopp- och lyckönskningar. Att det då skulle se ut att gå vägen, att allt skulle bli bra: Att Loo skulle få fylla 30 år. 
Men det fick hon ju inte. Och så när jag tänkte påbörja krönikan med årets värsta, ja då kom hon såklart upp igen. Jag tänkte hämta en bild inne hos henne, på hennes blogg. Och fastnade. Som alltid. Så åtskilliga timmar har jag ägnat åt Loo ikväll. Att läsa henne, läsa om det mest traumatiska och hjärtskärande som någonsin kommit så pass nära... Hennes öde gör så in i helvetes ont. "Hur mycket ska en människa behöva ta?", frågade hon två dagar innan hon dog och svaret lyder väl nåt i stil med "hur jävla mycket som helst."
Årskrönikan uteblir, jag ska sitta och svära över blodcancer och det faktum att en del människor inte får fylla trettio år...

Loo.