Guilty.

Jag har haft dåligt samvete i sex år nu. Stundtals blir det värre. Jag lindrar det ganska ofta med att skämma bort, materiellt och emotionellt. (Trots att jag anser att man inte kan skämma bort en annan människa med känslor). Jag kärleksförklarar mig flera gånger dagligen och belönar (och ofta bara för att det är kul) ständigt min unge med prylar. Det fungerar som någon sorts stötdämpare för det usla samvetet. Jag kan heller inte peka på varför jag besitter ett sådant, jag tycker bara otroligt synd om mitt stackars barn. Stackars honom som måste gå och lägga sig ibland, som måste lära sig att säga "R" fast mamma inte kan - för annars är risken för utsatthet förhöjd. Ja, stackars honom som måste börja skolan, kastas in i ett system som har mer brister än mina lår.

Okej, nu gick jag långt, egentligen är det mest synd om honom för att jag inte in i minsta detalj har planerat sommarlovet. Just för att vi behöver vila och ta det lugnt, slippa stress och klocka. Och. Det. Gör. Mig. Stressad. För oavsett om vi behöver en vilopaus så behöver vi också hinna göra allt det som jag har lovat; Gröna Lund, Skara sommarland, picknick både på fastland och på öar, en hel dag till havs, minst två biobesök, gå på barnteater samt åka vattenruschkanan här nedanför hundra gånger. Det är dag ett på min semester idag och vad har vi gjort av dagen? Jo, jag har organiserat om garderoben och ikväll ska vi ut på middag. Hur jävla kul är det? Jag måste kompensera det troligtvis traumatiska restaurangbesöket med ett paket GB-klassiker.